Människans bästa vän

I går hade vi besök i butiken av två små nakenhundar och deras tillfälliga matte. Ordinarie matte var på semester.

En lugn och mycket tillgiven och lite blyg fröken med namnet Luna, sedan 

 ett litet yrväder som hade namnet Holli men som verkligen inte var någon Holiday utan for runt som en virvelvind och det svårt att  få någon bra bild på henne.

Luna däremot tog jag upp i knät när vi drack te och sedan så satt hon där tills dom åkte hem, men hon hade inget emot att jag gick omkring med henne utan satt förnöjsamt på armen och hon gillade att jag stoppade om henne med min kofta.

Jag var både varm och hade kramp i armen efter att ha burit henne länge men jag hade inte det minsta lust att släppa ner henne.Är man djurälskare så är man. Men, så vägde hon ju ingenting heller.

Vår kisse får man kramp av att bära efter bara några minuter!

Så här fin blev hon med sin lilla röda jacka när det var dags att bege sig ut i kylan, men hon behövde inte ens gå själv utan satt så gulligt i väskan.

Man riktigt ser hur hon njuter!

   

 Maken som var hos oss för att sätta upp hyllor i ateljén blev kompis med Holli, kanske för att hon fick smaka ost och lite annat gott av honom, sen busade och stojade dom två.

Holli hon fick gå själv.

Eller springa rättare sagt för den jäntan hade spring i bena!

En sån här liten smidig hundras skulle jag kunna tänka mig att ha, ordspråket som säger att människans bästa vän är hund är nog ganska kloka ord.

En katt är en annan slags vän!

På tal om ordspråk så läste jag några rader som jag tycker var så bra.

Det är i boken " den nya livsstilen" som Lars-Eric Uneståhl har skrivit.

Det är en rolig teckning med två stycken personer som sitter och talar. 

En lite mer dyster person ställer frågan och den glade svarar:

  Varför lever man egentligen?

Förmodligen för att det är så mysigt.

Jag önskar er alla en fin Onsdag.

Susanne